lega

Publicerat 28 oktober, 2008

Fritid för alla eller bara för några få – Kan jag vara med?

Rapport från dialogseminariet den 9 oktober 2008. Under hösten har Umeå kommun i samverkan med SISU Idrottsutbildarna bjudit in till intressanta föreläsningar i form av dialogseminarier. De är en del i arbetet med Umeås kandidatur till att bli Europas kulturhuvudstad 2014.Seminariet den 9 oktober 2008 på Nolia konferens, Parketten hade rubriken ”Fritid för alla eller bara för några få — Kan jag vara med?”. Barn och unga aktiveras mer och mer på sin fritid. I Umeå har vi ett rikt utbud av fritidsaktiviteter för barn och unga, men är dessa aktiviteter tillgängliga och möjliga för alla? Hur kan man arbeta för att göra barn och ungas fritid mer tillgänglig och vad kan vi på Umeå Fritid bli bättre på?

Jessika Åström berättade inledningsvis om Umeås kandidatur till Europas kulturhuvudstad 2014 samtidigt som hon hälsade alla välkomna till kvällens dialogseminarium.

Att växa genom idrotten — ett exempel på svenskt utvecklingssamarbete
Kvällens första föreläsare Henric Hedberg och Helena Lindvall har arbetat inom ett SIDA-finansierat projekt i Mexiko. Projektet verkade för en aktiv fritid för ungdomar med funktionsnedsättning.

Pina Palmeras vänner är en svensk stödorganisation belägen i Zipolite i provinsen Oaxaca, Mexiko. Där arbetar ungefär 30 anställda varav cirka 15-20 är volontärer från olika delar av världen. På Pina Palmera arbetar man på centret som en del i rehabiliteringen. Filosofin är att man ska lära av varandra, därför är det få professionella som arbetar på centret. Det beskrivs som primitivt men funktionellt med en känsla av mänsklig värme. Vardagen för unga i Zipolite beskrivs i termer som; inaktivitet, droger, tillänglighet och fattigdom. Även uttryck som ”Det är Guds straff att få ett funktionshindrat barn” används i samhället. Projektet syfte har därför varit att skapa en aktiv fritid för barn och unga i Zipolite.

Henric och Helena berättade även att de velat ge en klick av demokratiskt tänkande till ungdomarna på centret. Därför har arbetet lagts upp så att deltagarna själva fått styra och projektet har stött och hjälpt dem i deras egna idéer. Bland annat har det nu bildats en idrottsklubb på centret just för att stärka demokratin inom organisationen.

Större delen av deltagarna i projektet var män, överlag förekom det få kvinnor på Pina Palmera. Förutom att lyfta demokratiska aspekter så har deltagarna fått prova på simning, basket, goalboll, löpning och de svenska idrotterna varpa och innebandy. Även styrke- och motionsprogram har varit populära aktiviteter.

Projektet har genomfört mellan 30-35 uppvisningar och tävlingar i basket och goalboll. Henric vittnade även om upplevelsen att vara ledsagare i mexikanska mästerskapet i löpning,1500 meter . Han lovar oss alla att det var första och sista gången han ställde upp.

Näringslära är ytterligare en viktig aspekt som deltagarna fått mera kunskaper om.

Vidare berättade Henric och Helena att arbetet fortsätter på centret; basketen lever vidare och laget ska ställa upp i mästerskapsserien. Man fortsätter att lära av varandra och har utsett ansvariga i alla idrotter för att säkra idrottens fortlevnad på Pina Palmera. Henric och Helena beskrev att året i Mexiko gett dem en annan syn på världen och vad som verkligen är viktigt. I Mexiko tar man sig nämligen tid för att prata och lära känna människor, möten kan få vänta just för att man råkar träffa på någon man känner på väg till mötet. Henric avslutade föreläsningen med att han arbetat med människor, människor med olika förutsättningar.

”Alla kan bli bra på något – problemet är att lista ut på vad”
Kvällens andra föreläsare David Lega hälsades välkommen. David inledde föreläsningen med att berätta om sig själv och sitt handikapp. Han kan röra axlarna marginellt, har en liten rörelse i knäleden och cirka 30 procents styrka i benen.

En nyårsdagsmorgon förlorade David ett vad och antog därmed utmaningen att genomföra Göteborgsvarvet. Han och hans kompis satte upp målet att klara av loppet på två och en halv timme. De satte upp en tid, inte en placering. De gick i mål på två timmar och trettiofyra minuter. De misslyckades. David förklarar att det beror på att han voltade på avenyn och flög med rullstol tiotalet metrar. Detta scenario kommenteras av en liten pojke:
– Titta mamma han fuskar!!

Berättelsen fortsatte med att David förklarade att han aldrig lär sig utan måste prova på saker två gånger. När han var sex år gammal började han träna varje dag med en sjukgymnast, inte för att bli elitidrottare eller kändis utan för att klara sin vardag på bästa sätt.

Dopingen är utbredd bland handikappidrotten; nio av elva handikappidrottare har ingen utvecklingsstörning. Förut ansågs det skamligt att få ett annorlunda barn, idag fuskar man som handikappad för att bli kändis. Fuskar för att få fördelar, fördelar som känd person.

David fortsatte berätta om sig själv, han är alltid handikappad men han är också ledare, storebror, elitidrottare, pojkvän och föreläsare. Det är han tack vare att han tidigt fått hjälp med att integreras i samhället. Inte integration i vanlig bemärkelse utan integration genom att han fått lära sig hur han bättre klarar sig själv. Han har fått lära sig att man aldrig kan lära sig något om man inte själv har en vilja att lära sig. En längtan att kunna något, oavsett vad det är.

Vidare berättade David att ingen kan bli bäst på allt. Bäst är man när man slår någon annan, bättre är man om man är bättre än vad man var igår. Han menar att man ska njuta av sina framsteg för att vilja och våga ta nästa steg. Att använda sugrör är lättare när man inte kan använda sina armar och händer men det är enklare att lära sig dricka direkt ur glaset/flaskan eftersom man då slipper bära med sig sugrör. David menar att man inte kan vänta på att världen ska förändra sig. Det är lättare att börja ändra där man själv kan påverka. Det vill säga viljan till förändring måste alltid komma från individen. Det handlar om en inre integration, en självkänsla (det man är) och inte självförtroende (det man gör).

David berättade om hur definitionen på en handikappad ändrats under åren; 1973, när David föddes blev han kallad invalid. Senare kallades han för handikappad, rullstolsbunden, rullstolsburen, rörelsehindrad, funktionshindrad och slutligen brukare. Han menar att det blir svårt att veta vad man ska säga och det i sin tur skapar en osäkerhet. Handikappad är bra för det vet alla vad det är och man behöver inte bli nervös.

En person från publiken ombads komma upp på scen och David förklarar situationen: – Det är första gången du träffar mig och vi ska hälsa på varandra.
Personen presenterade sig varvid han tar upp Davids hand och hälsar på honom. David i sin tur försöker möta handen med höger axel. Alla vet att man hälsar genom att räcka fram handen men om man inte kan det så är det ens skyldighet att hjälpa till i situationen för att inte personen ska behöva bli nervös. Det handlar om bemötande.

Det har skrivits många böcker om bemötande, bland annat en bok på 200 sidor om hur man ska bemöta en person med handikapp. Anmärkningsvärt är dock att det inte står en rad om hur den handikappade ska bemöta andra. David menar att det är ett ansvar som alla i samhället delar. Det är alltid en starkare roll som möter en svagare roll och då är det viktigt att bemöta på rätt sätt. Ibland är man den svagare och ibland den starkare och det är en skyldighet att hjälpa den man möter för att denna ska känna sig trygg i situationen. Men när vi vågar göra fel så tas oron bort, oron om att göra fel.

Barn är generellt bättre på att våga och fortsätter gärna med något som de tycker är roligt. Barn kan bli bra på något bara för att de tycker det är så roligt. David beskriver att han inte vet vad han missat på grund av sitt handikapp, det är ju hans normala tillstånd. Han menar att man inte kan sakna något man inte tidigare kunnat. Däremot uppstår en ny situation, en ny nollpunkt när man mister en förmåga man tidigare haft.

Där kan man lätt hamna i ett ”sakna och sörja perspektiv” istället för att se till personens unika förutsättningar. Idag är självförtroendet viktigast i samhället; vi tävlar och jämför oss i allt mot alla på hela jorden. Vi tävlar om att få ett värde. Istället för att tävla mot oss själva och vara bättre än jag själv var förra gången. Eftersom vi alla har olika förutsättningar är det viktigt att välja rätt sak att tävla i för att stärka självkänslan och i sin tur också självförtroendet.

David greppade en penna med munnen och skriver sitt namn med versaler på en OH-film. Imponerande! Han skriver på nytt. Denna gång med skrivstil och ritar ett enkelt självporträtt. Publiken applåderade av förtjusning. David tackade artigt. Därefter berättade han att den vanligaste frågan han får är ”Varför är du så glad?”.

Han svarade att det är svårt att inte vara glad när folk till och med applåderar åt David 34 år när han skriver sitt namn. Det är ju inte David 6 år som skriver sitt namn. Det är ju faktiskt väldigt lätt att vara glad när man får beröm och folk tycker man är duktig bara för en så enkel sak som att skriva sitt namn. Men han poängterade även att publiken ”tänkte rätt”. De jämförde inte honom med dem själva utan de jämförde honom utifrån hans förutsättningar.

Var aldrig rädd att berömma en människa! — Det stärker honom/henne oavsett vad du berömmer för!
Kärlek, stöd, krav och beröm utifrån individen stärker denne som människa. Man kan även berömma sig själv eftersom hjärnan inte skiljer om vi får beröm av andra eller av oss själva. Människan fungerar likadant vid kritik. Vi formar våra hjärnor och därmed också oss själva. Ett tydligt exempel är ett par som spelade minigolf. Det gick otroligt sakta för paret eftersom kvinnan hela tiden gick och sade för sig själv:

– Jag kan inte, det går inte…

Mannen försökte agera coach och peppa henne med att säga att du kan visst. När det sedan blev hennes tur så missade hon och bekräftade högt och tydligt:
– Ser du, jag kunde ju inte!!!

Med andra ord hade kvinnan gjort ett val, ett omedvetet val. Hon hade valt att inte lyckas. Om hon däremot hade föreställt sig ett perfekt slaget slag och redan innan i huvudet föreställt sig en bild av att lyckas hade förutsättningarna för att lyckas varit betydligt bättre. Vi kan med andra ord medvetet välja att styra våra tankar för att i större utsträckning lyckas i både smått som stort.

David visade oss en bild av OS-arenan i Hong Kong. Han berättar att nittio tusen personer betalade inträde för att se på handikappidrott. Vidare berättar han att kineserna är ett otroligt hjälpsamt folk därför hade de fått lov att sätta upp lappar vid basketplan där det stod ”Hjälp inte om någon trillar med rullstolen!”. Detta eftersom det vid tidigare tillfällen rusat in folk mitt i matchen för att hjälpa någon som kört omkull…

Därifrån tog oss David vidare till att känslan att kunna resa sig upp är mer värd än känslan att ta ett OS- eller VM-guld. Det handlar om SJÄLVSTÄNDIGHET. En självständighet som gör att man kan ha kul och trivas med livet. Han berättade att om han hade varit sex år i dagens Sverige så skulle han inte ha klarat sig lika bra. För en sexåring med hans handikapp i dagens Sverige har inte bara en assistent utan en hel armé av assistenter som snabbt vill hjälpa denna stackars sexåring innan denne fått prova själv. Om man aldrig behöver göra saker själv så kommer man heller aldrig att börja göra saker själv. I slutändan kommer detta att bli ett folkhälsoproblem.
På frågan vad kommunen kan göra för att integrera fler handikappade verksamheten svarade David att vi behöver bli fräckare när det gäller integration och tillgänglighet. Idag är inte längre handikappet personens identitet utan man kan lika gärna vara hårdrockare, synthare eller kanske idrottare. Vi behöver modernisera vårat tänk, handikappade vill också uppleva och prova på nya fräcka saker som exempelvis skate.

Gör det omöjliga möjligt — varje dag!!
Det händer rätt ofta att David får en förfrågan om att medverka i enkäter om handikapp och tillgänglighet. Då dyker oftast frågan upp om det inte är jobbigt med trottoarkanterna som rullstolsburen. Davids syn på saken är att han letar efter de låga trottoarkanterna och inte de höga, så han anser inte detta vara ett problem utan en möjlighet!

Avslutningsvis menade David att många handikappade mår bra och är nöjda med sin vardag och söker därför inte nya saker att göra. Det man däremot kan tänka på när man bjuder in är att bjuda in ungdomligt utifrån något som kan intressera målgruppen, inte det faktum att man är handikappad. Ett annat förslag är att integrera till hälften; träna sida vid sida inte handikappade för sig på egen tid. Spontanidrott och förebilder är viktiga även för handikappade. Goda exempel finns i Malmö (FIF Malmö) och Lund (Alla vinner).

Antecknat av Outi Krekula, Umeå Fritid

Bilden: David Lega och Jessica Åström

comments powered by Disqus
Du är här: Hem | Nyheter | Fritid för alla eller bara för några få – Kan jag vara med?