roberto

Publicerat 28 oktober, 2008

Integration via idrottsrörelsen

Den 24 september 2008 arrangerades ett Dialog 2014-seminarium med temat Ny i Umeå. Proffsboxaren och tv-personligheten Paolo Roberto samt Eva Andersson från Ersboda sportklubb pratade om sina erfarenheter av integration, bland annat inom idrottsrörelsen.

Ärliga svar från Paolo Roberto
Paolo Roberto är känd från proffsboxning och TV-program, men han arbetar även som företagare. I dessa sammanhang möts han ofta av frågan ”varför?”. Varför han var känd av Stockholmspolisen som en av de tre farligaste ungdomarna, varför han blev knivhuggen tre gånger, begick brott och var våldsam. Och hur detta går ihop med den person han är idag.

Paolo berättar om att svårigheten med att svara på de frågorna. Att ge ärliga svar utan att skylla ifrån sig. Om varför han gjorde de valen.

Paolo börjar sin berättelse med hur han i yngre tonåren försökte hitta en identitet och ett självvärde. Saker och ting eskalerade och från att klottra och skolka började han dricka sprit, göra inbrott och slåss. Idag frågar sig Paolo Roberto — vad var det som jag var beredd att dö för? Anledningarna dör kvickt.

Sedd av vuxenvärlden
Kulmen kom 1987 då Paolo som 17-åring fick titeln ”Kungen i Kungsan” efter att ha varit med och startat upp vad som benämns som en kravall. Han greps av polisen. Händelsen gjorde att en regissör fick upp ögonen för Paolo Roberto och han erbjöds en roll i filmen Stockholmsnatt. Det var första gången Paolo kände sedd av vuxenvärlden och inte upplevde sig bara vara ett problem.

Detta blev en vändpunkt. Vännerna i gänget hade börjat med knark och anabola och var beväpnade. En kompis blev skjuten och Paolo insåg att det var dags att bryta upp. Han bör-jade jobba och träna taekwondo. Genom taekwondon upptäckte han boxning och en karriär inom proffsboxning öppnade sig.

Mentala murar
Paolos boxningskarriär beskriver han själv som en brottningsmatch med demoner – en lång terapi i en av världens hårdaste sporter. Och det gick bra, även fast han inte alltid får höra det. Det var många som inte trodde på den före detta gatubusen. Han tvingades lära sig att hantera de negativa kommentarerna och människorna som kritiserade. Paolo berättar om mentala murar. Människor lägger gärna på extra stenar. Men de är mentala murar, de är gjorda av luft. Paolo fortsatte boxas. Han berättar om vilja och beslutsamhet. Om att tro på sig själv oavsett vad andra säger.

Paolo har länge slagits för att bli älskad, respekterad. När det inte gick slogs han för att bli fruktad, hatad. Hård yta, hårda muskler för att skydda en rädd liten pojke med dålig själv-känsla. När boxningskarriären kom till ett slut möttes Paolo av nya utmaningar då han behövde hitta nya vägar. Han startade företag och ledde tv-program. Han använde den rädda pojken inom sig som drivkraft. Han bestämde sig för att de mentala murarna bara var gjorda av luft och utmanade sig själv.

Paolo menar att det är viktiga är att ta sig till det yttersta av sin förmåga, det är bara där vi presterar på topp. Att inte hindras av vår rädsla och våga. Visst kan vi misslyckas, och det är lätt att misslyckas, men det som är modigt är att resa sig igen. Utifrån det bestämde sig Paolo att utmana sig själv och möta sina rädslor. Han bestämde sig för att skriva en bok. Han har dyslexi och blev under sin skoltid förutspådd att inte komma längre än till fängelset, något som han nu har lyckats motbevisa.

Vart vi tar oss i livet har delvis att göra med vilka förutsättningar vi har. Delvis har det att göra med vår egen kraft och vår tro på oss själva.

Arbete med integration i ESK
Efter Paolo Roberto talar Eva Andersson utifrån sin position som styrelseledamot i Ersboda sportklubb. Eva berättar om hur de jobbar i föreningen, om hur de jobbar med integration.

Föreningen har funnits i 20 år, har 1800 medlemmar och anordnar mängder med aktiviteter varje år. Mellan 20 och 30 procent av medlemmarna har en annan etnisk bakgrund, vilket både är en styrka och en utmaning.

Föreningen är en stadsdelsförening och bildades när Ersboda byggdes. Föreningen har både bredd och elit. Den bidrar med förebilder, förmedlar en vi-känsla och en värdegrund. Genom föreningen finns ett annat sätt att lyckas och synas på än genom att slåss.

Eva berättar att den grundläggande utgångspunkten är att alla ska vara med, oavsett förutsättningar. Det är viktigt att ha den målsättningen, att se till att alla får vara med, ta ansvar, bestämma och vara del i en trygg gemenskap.

Respekt och uppmuntran
ESK är en förening som sträcker sig längre än till dess medlemmar. Arbetet bygger på att jobba i nätverk med resten av Ersboda och med skolan. En symbol för detta samarbete är ”Ersboda handen”.  Eva beskriver det som ”det man gör som enskild det gör man som före-ning”. Ansvaret som individ och ansvaret som medlem knyts samman. Kraven på respekt, uppmuntran, att komma i tid, vidgas till ett större perspektiv. Samma budskap kommer från spelare och tränare som från lärare och annan personal.

Nätverken innefattar även föreningslivet och socialtjänsten. Hur alla aktörer tillsammans kan arbeta för att utveckla Ersboda. Ett exempel är hur idrottsföreningen tillsammans med biblio-teket samverkar för att inspirera människor att läsa böcker. Projekten riktas till alla som bor på Ersboda, oavsett bakgrund.

De fokuserar inte på skillnader
Visst är det så att språksvårigheter, olika kulturer och religioner kan sätta hinder i vägen, men då får vi fixa det. Arbetet utgår från de förutsättningar som finns. Det viktiga är att inte foku-sera på skillnader. Eva säger att ESK jobbar med integration genom att inte prata om det. Det är väl inget speciellt med att invandrartjejer spelar fotboll, vad är speciellt med det? Lyckad integration är att inte se skillnader.

Frågor från publiken

Imorgon är du statsminister, vilka beslut tar du för att minska utanförskap?
Paolo: Dels måste vi stimulera företagen. Många företag drivs av invandrare. Vi måste göra det billigare att anställa. Att se till att folk har jobb är det enda sättet att skapa integration. Då får människor något att vara stolt över, de får pengar, där börjar den politiska makten. Så att folk får bygga sin egen framtid.

Om du vore Lennart Holmlund, vad skulle du vilja göra?
Eva: Det viktigaste är att få jobb. Vi måste lära oss att ta vara på de kunskaper som finns. Människor som kommer hit har ofta utbildning, vilket är en ren vinst för samhället.

Paolo: Människor med invandrarbakgrund måste slåss för sina rättigheter och ändra förut-sättningarna för sina barn.

Har du någon ångest över det du har gjort, det kriminella?
Paolo: Väldigt bra fråga. Jag är idag djup troende katolik och blir förlåten i min religion. Jag är 40 år idag, någon gång måste jag gå vidare med mitt liv. Det hände innan jag var 20 och jag har lämnat det bakom mig. Jag pratar gärna om det för jag tycker det är viktigt. Jag skulle aldrig göra det igen. Idag lever ett nytt liv jag har tagit tag i mitt liv, har blivit pappa.

Vad har gjort att du orkat träna så mycket?
Paolo: Jag är motiverad. Efter åtta ronder handlar det om vilja. Mångas karriärer slutar för att det är roligare att gå på krogen. Jag hade något att bevisa, jag fick höra “han kan inte boxas”. Jag har vilja och motivation. Du kan lyckas med allt bara du vill ha det. Skit samma vad andra säger. Vill du det så kan du det. Det är bara du som är hindret.

Värdegrund och visioner, men hur når man ända ut, hur vet man att det når ut till grupper, och vad händer om man inte gör det, på vilket sätt visar ni handling och hur syns det?
Eva: Vi är inte världsmästare i integration, det är viktigt att vara ödmjuk, för det är inte enkelt. Det vi ska göra är att fortsätta, fortsätta formulera värdegrund, känna att vi gör det vi står för. Detta förmedlas på olika sätt, från ledare till medlemmar, från styrelsen. Vi satser på att prata etik och moral.  Det måste finnas en dialog, vad vi ska göra, och det måste vara levande hela tiden för att det ska fungera.

Hur är det att ha dig som farsa?
Paolo: Jag är en blandning mellan mina två kulturer. Mycket av italiensk barnuppfostran är hemsk, däremot är det fint hur barnen är synliggjorda, att vuxna först hälsar på barnet, inte som i Sverige där man bara hälsar på vuxna.

Arbete nämns som ett sätt att skapa integration, men även med jobb känner många sig inte som en del av samhället.
Paolo: Alla framgångsrika människor med invandrarbakgrund säger samma sak, det finns alltid ett visst motstånd. Invandrare måste hela tiden vara bättre, det finns ett glastak. Sverige har tagit emot 1 miljon människor. Men mediabranschen kan inte skilja på de olika grupperna, de kan inte se skillnaderna, och då förstår man inte köpkraft, integration och så vidare. IKEA är det enda stora företag som har invandrare i sin personal. Det är integration.

Eva: Med jobbet följer så mycket annat. Det är en social kontakt. Uppdelningen i vi och dom, det bygger Sverigedemokraterna på. Träffas vi, i föreningar och i andra möten, blandas man, utbyter idéer och möts så uppstår något som är väldigt bra. Något som är bra för hela Umeå. Ett problem är även på arbetet finns segregation och fördomar. Det har man med sig hela tiden.

Jag är finne och alkoholist, med föräldrar som också är alkoholister. Svenska samhället har erbjudit mig jämlikhet. Jag får besöka sjukhus om jag är sjuk. Den svenska jämlik-heten har de fördelarna. Det finns både plus och minus. Det känslomässiga och modet, det är något som är främmande för mig. Att växa upp och ta i tu med alkoholismen. Kan du beskriva det och berätta lite mer, en boxare som ställer upp och möter sina rädslor?
Paolo: Det är en lång process. Du börjar som en liten pojke, vänjer dig vid miljön, det är inget som man kan göra över en dag. Ofta är det killar som har en del i bagaget som de behöver reda ut i en boxningsring. Alla är skitskraja, de som inte säger det ljuger. Rädsla är den star-kaste av alla drivkrafter, kan man hantera den är man stark.
Det finns synliga och osynliga koder. Som invandrare måste man lära sig koderna. Det är svårt. Det finns undersökningar på det från bland annat Integrationsverket. Sverige har den mest exotiska värdegrunden på jorden. Japanerna är nummer två. Svensken är svår att förstå. Det är ingen som skriker och berättar hur det är. Det är osvenskt. Det är skriven med små bokstäver. Vi har inte haft krig och landet har hängt ihop sedan Gustav Vasa. I svenskheten finns det mycket finstilt som är svårt att förstå. Integration handlar inte bara om invandrare, när det är svårt att förstå vad man ska integreras med.
Vi krånglar till det för mycket. Ha respekt, lyssna, det är grundvärderingar som är viktiga.

En av idrottsrörelsens utmaningar är barnen vars föräldrar är ensamstående och super. Hur fångar Ersboda upp de som inte kommer in? Vad kan idrottsrörelsen göra för att bättre fånga upp de i utanförskap till ett innanförskap?
Eva: Att fortsätta jobba som vi gör, att vara ute i skolorna, visa att de är välkomna i före-ningen. Att få dem att vara med, att jobba med helheten, i samarbete med skolan. Att bli ett med skolan, som visas av Ersboda Handen. Något som knyter ihop och välkomnar.

Paolo: Alla har en del problem. Tränarna är vana att hantera detta, att sätta regler. Varför är de tysta på träningen men inte skolan? För att han står där varje dag med killen, hjälper och pratar, sitter med, hjälper till med skolan, det börjar inte med att sätta gränser, det börjar men kärlek, sen kan man sätta gränser.

comments powered by Disqus
Du är här: Hem | Nyheter | Integration via idrottsrörelsen