Utsi

Publicerat 29 december, 2014

”Språket behöver förebilder”

Han har sett den samiska medvetenheten växa de senaste 15 åren. Minabibliotek.se, som under året porträtterat kulturpersonligheter med samisk anknytning, pratade teater, språk, jojk, samisk identitet och stolthet med Paul Ol Jona Utsi.

Paul Ol Jona Utsi är musiker men har även varit med som skådespelare i två av Giron sámi teáhters uppsättningar. Gironteatern har sin bas i Kiruna och har som uppdrag att ”bedriva professionell scenkonst med den samiska kulturen som grund”.

Få samisktalande skådespelare
Att Paul Ol Jona Utsi hamnade på teaterscenen kom sig dels via musiken, dels genom hans politiska engagemang och nätverkande inom det samiska samhället. Han hade vänner på Gironteatern som frågade om han ville vara med.

– De brukar söka folk varje halvår och när jag fick frågan om jag ville vara med efter att jag var färdig med min utbildning tackade jag ja. Det finns väldigt få samisktalande skådespelare, jag tror knappt det finns någon utbildad yngre manlig skådespelare, säger han.

Han tycker att teaterarbetet varit väldigt roligt och tror att det är något som kan bli återkommande.

– Det är hur kul som helst. Jag tycker det är häftigt med folk som jobbar med sin egen kropp och sin röst som instrument.

Har fungerat som språkstöd
Han var 2013 med i uppsättningen SMS från Soppero, baserad på Ann-Helén Laestadius bok. I våras spelade han i Mon lean duhát jagi (”Jag är tusen år” på svenska). Uppsättningen hade urpremiär i Umeå i mars och handlar om ”hur den samiska historien flätades samman med den svenska”.

Båda pjäserna har spelats med en blandning av samiska och svenska. Och för de skådespelare som inte talar samiska har Paul Ol Jona Utsi kunnat vara ett stöd.

– När vi gjorde SMS från Soppero fick jag fungera som ett slags språkkonsult för nordsamiska. När tiden finns fungerar det bra i och med att det bara rör sig om ett visst antal repliker. Efter en föreställning var det en äldre same som frågade skådespelaren Albin Grenholm vilken sameby han kom ifrån.

Språket behöver lekas med
Paul Ol Jona Utsi tror att det är viktigt med egna kulturella uttryck inom det samiska samhället och att det samiska språket behöver exponeras.

– Språket behöver förebilder. Man behöver stöta på det och inspireras att lära sig det. Det samiska språket som skriftsspråk är jätteungt och väldigt lite experimenterat med. Jag tycker att det är bra att man leker med språket, det behövs för språkets utveckling och för att få det att leva. Annars blir det så stelt att skapa nya ord.

Men han säger också att det inte är så enkelt. Hos många samer sitter språket nära hjärtat och det finns många som har komplicerat förhållande till det.

Språk och identitet
– För många är språket en väldigt känslig grej. Det finns de som förlorat språket för en eller två generationer sedan och kanske har förnekat det. För dem kan det vara en tillräcklig kamp att bara återerörvra språket. Då kan man bli känslig för kritik från sådana som agerar språkpoliser.

Kritiken kan ta illa eftersom språket många gånger är knuten till den samiska identiteten. För egen del har han inte haft de problemen. Hans båda föräldrar är helsamer och han har haft språket från grunden.

Både sammanhållning och motsättningar
Det finns en rad motsättningar inom det samiska samhället, grupperingar och splittringar orsakade av vad den svenska staten hållit på med i 150 år, säger han. Men det finns också en växande stolthet hos många samer.

– I och med att jag alltid är och far runt har jag märkt att den samiska medvetenheten vuxit mycket på 15 år. Många byter tillbaka till sina samiska namn. Det finns många aktiva samer som inte håller på med renar, man profilerar sig som same men håller på med annat. Det är kul att se.

– På 1970-talet var det aktuellt med något som kallades ”Tjesve” och som betyder ungefär stolt samisk anda. Det här är inte lika rebelliskt men det är en egen typ av ungdomskultur som visar sig, en subkultur som syns hos de artister och kulturutövare som kommer fram.

Piano vägen in i musiken
Paul Ol Jona Utsi är uppvuxen i en renskötarfamilj, dels i Jokkmokk och dels i byn Seidegava utanför Arjeplog. Hans mamma var pianolärare och precis som alla andra familjer i byn hade de ett piano. Tillsammans med kommunala musikskolan blev det vägen in i musiken för honom.

Efter att ha läst det estetiska programmet på gymnasiet vände han hem, berättar han.

– Det är också en skola, att lära sig allt det där traditionella inom det samiska samhället.

Pedagog som gillar att röra på sig
Vid samernas utbildningscentrum i Jokkmokk lärde han sig slöjd och samiskt hantverk. Senare blev det sex år vid musikhögskolan i Piteå och en examen som musiklärare.

Paul Ol Jona Utsi rör gärna på sig. Efter Piteå bodde han en tid i Malmö och nu har han just bosatt sig i Umeå tillsammans med flickvännen. Han ville prova något nytt och har en del musikvänner i staden. Han är sugen på att spela i band igen och han håller också på att utforska jojken. Som musikintresserad tycker han att det är spännande att experimentera med klangen och att analysa tekniken.

Att lära utan regler
– Jag har ju jojkat som liten och har börjat med det igen. Det är en teknik som man behöver jobba med och det finns inget regelverk för hur man gör. Många lär sig genom att lära sig de jojkar som finns och att härma varandra, andra skriver egna jojkar redan från början och lär sig sin egen teknik.

– Idag använder jojken samma skala som västerländsk musik men jag har hört gamla inspelningar av jojk, där den låter helt skum. Det låter mer som ett djur och det finns de som kan göra så idag med. Ljudbilden är ofta olika på olika platser. En jojk från Karesuando låter till exempel helt annorlunda än en jojk från Kautokeino.

Text och foto: Anna Sahlén, Minabibliotek.se

comments powered by Disqus
Du är här: Hem | Nyheter | ”Språket behöver förebilder”